|
I hela mitt 15 åriga liv har jag bara haft en "pojkvän". När jag var mindre undrade jag alltid varför alla mina vänner hade pojkvänner men jag hade ingen. Jag kände mig ensam och undrade om det var något fel på mig. Men jag bestämmde mig då för att den första pojkvännen jag skulle ha skulle vara en person jag älskar med hela mitt hjärta, en person jag inte skulle kunna leva utan, en person som älskar mig och som alltid finns där för mig.
Det tog tid för mig att hitta honom men när jag äntligen träffade honom var jag 14 år. Jag kommer fortfarande ihåg förtsa gången han sa att han älskade mig, jag kommer ihåg första gången han pussa mig, jag kan komma ihåg saker vi gjorde för ett år sedan och hur jag tänkte att jag aldrig skulle vilja leva utan honom. Nu efter 1 och 1/2 år är jag lika (om inte mer) kär i honom! Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom!
Men människor är idioter och jag är en lika stor idiot som alla andra för jag lätt han glida bort från mig utan att jag riktigt såg det. Jag ångrar det för varje dag, även om an säger att han vill försöka igen så vet jag att han kan ändra sig. Han är värd mer än guld och jag förjänar inte en så bra person som han. Men jag vill bevisa att jag förtjänar honom om det så ska ta hela mitt liv! Jag tänker kämpa tills jag har honom i mon famn där jag kan sydda honom och älska honom.
Han är min första och ända kärlek och jag kan inte låta honom gå, han är det jag tänker på när jag vaknar, det jag tänker på under dagen, det jag tänker på innan jag sover och det jag drömmer om under natten. Han är hela mitt liv och han säger att han älskar mig och jag vill försöka igen! Jag kommer aldrig mer få honom att må dåligt, jag ska få honom lycklig och han ska vara lycklig med mig...<3
Jag älskar dig och snälla säg att du älskar mig med...
|
